Under antiken utvecklades det illusionistiska tänkandet. Man började eftersträva att representera den fysiska verkligheten så precist som möjligt. Konsten blev därmed mer realistiskt inriktad, inte minst ifråga om människogestaltningarna, och började präglas av mer perspektiv och djup gentemot de tidigare tvådimensionella avbildningarna. Skulpturer var populära och tidens målningar utgjordes bland annat av väggmålningar i jordnära färger. En del av antikens konst finns bevarat än idag. Till exempel väggmålningarna i Pompeji.

Den medeltida bildkonsten

Under medeltiden tillkom i de europeiska kyrkorna, färgstarka, omfattande och enhetliga kalkmålerier på väggarna. Så småningom växte också det praktfulla glasmåleriet fram vilket hade sin storhetstid under 1200-talet. I medeltidens konst intog bokmåleriet en särskild plats. Bokmåleri förekom sedan tidigare men under medeltiden fick det sin blomstringsperiod. Man illustrerade Bibeln, profana krönikor och versböcker och med diverse bisarra figurer utsmyckade man inte sällan marginalerna på boksidor. Realistisk konst var inte längre så populärt.

Renässansen och realismens konst

Begreppet realism står inom bildkonsten för tendensen att framställa sannolika och ofta vardagliga sammanhang och förhållanden utan ändring eller idealisering. Under renässansen återupptog man från antiken det realistiska uttryckssättet som ideal och den illusionistiska bildkonsten togs till nya nivåer. Skillnaden mellan renässansen och realismen i fråga om bildkonsten var graden av idealisering i konstverken. Under den realistiska perioden var intresset i högre grad riktat mot det vardagliga medan man renässansen föredrog det upphöjda. Under renässansperioden kom tavelmåleriet att inta den centrala roll som den till våra dagar ännu har och porträtt som efter antiken blev ovanligare kom från och med 1600-talet att utgöra den dominerande genren. Konstverk med tydlig prägling av denna period är till exempel Johannes Vermeers Flicka med pärlörhänge.

Bildkonsten under romantiken

Under romantiken kom konstnären att inta en mer central roll och blev mer intressant än sina verk. Man skulle vara unik och konsten skulle användas för att uttrycka sig själv. Samtidigt kan romantiken överlag ses som en period då man sökte det primitiva och oförstörda. Vild natur och otyglade emotioner var typiska teman. I bildkonsten kunde detta bland annat komma till uttryck i kraftigt subjektiva, dynamiska och färgstarka målningar av till exempel dramatiska skeenden eller landskap. Ibland gestaltades motiv från litteraturen utifrån konstnärens egen fantasi. Ett konstverk som kan anses typiskt romantiskt är John Everett Millais’ målning Ofelia. Motivet föreställer Ofelia från Shakespeares Hamlet som drunknat i vattnet och ligger och flyter omgiven av vilda blommor.

Modernistisk bildkonst

Under modernismen var syftet att ifrågasätta de gamla traditionella konventionerna inom såväl konst som andra områden i samhället. Man ville skapa nytt och bryta med det förgångna. I bildkonsten kom detta till uttryck bland annat genom svårtolkade målningar. Man bröt mot det realistiska idealet. Det ansågs inte nödvändigt att betraktaren förstod sig på konstverket eller över huvud taget såg vad konstverkets motiv skulle föreställa. Kubismen är en gren inom modernismen och som kan anses vara den mest revolterande gentemot realistisk konst och Pablo Picasso ett typexempel på en av kubismens stora konstnärer.